Den 14 oktober 1940 åt premiärminister Winston Churchill middag i gårdsrummet på 10 Downing Street. Eftersom tyskarna från lördagen den 7 september terrorbombat London och raider från Luftwaffe var ett ständigt inslag i rutinerna var de stora stålluckorna framför fönsterna påpremiärministerbostaden tillslutna.
Churchills middagsgäster den här kvällen var flygministern och det liberala partiets ledare, Archibald Sinclair, handelsministern Oliver Lyttleton samt transportministern, John Theodore Moore-Brabazon. Häftiga detonationer hördes utifrån och en bomb exploderade även på Horse GuardsParade, gården som bara låg något hundratal meter från Downing Street.
Plötsligt reste sig Churchill och gick ut i det rymliga köket med sitt åtta meter höga fönster. Kokerskan fru Landemar och husan var där i full gång med sitt köksarbete, obekymrade om detonationerna utifrån. Churchill beordrade att maten skulle sättas på värmeplatta och att personalen, som också innehöll hovmästare och husjungfru, omedelbart skulle gå ner i premiärministerbostadens skyddsrum. Detta hade byggts redan 1938, då också nedre botten av 10 Downing Street stöttats med stockar och fått ett extra förstärkt planktak.
Just när Winston Churchill åter satt sig vid middagsbordet i gårdsrummet kom en öronbedövande knall och hela huset skakade våldsamt. En bomb hade träffat mycket nära premiärministerbostaden och kök, serveringsrummet och några av de rum som vette mot finansdepartementet hade blåsts ut.
Den mirakulösa ingivelse som fick Churchill att rädda sin personal är en av krigets mest omtalade Londonhändelser och han förklarade själv i sina krigsmemoarer: ” Plötsligt flög något i mig – det var som en vink av försynen”

När Churchill och hans gäster synade förödelsen blev det en chockartad upplevelse. Finansdepartementet, en liten bit bort, hade fått en direktträff, det underjordiska skyddsrummet hade störtat in och tre nattvakter hade dödats. Men bombanfallet fortsatte med oförminskad kraft och slutligen gick Winston Churchill och Archie Sinclair upp i takhöjd för att skåda ut över det brinnande London. ”Archie och jag gick upp i annexets kupol. Det var klart väder med en vidsträckt utsikt över London. Större delen av Pall Mall tycktes stå i lågor. Minst fem stora eldsvådor rasade, förutom några på St James’s Street och Piccadilly. Längre bort på andra sidan floden och åt andra hållet brann det också,” berättar Winston Churchill.
”Annexet,” var alltså de underjordiska källare, Cabinet War Room, som öppnades för turister 1984 och idag är ett av de mer påtagliga krigsminnena i London.
Hösten 1940 var läget minst sagt kritiskt för Europas demokratier. Tyska trupper hade tidigare under året i ett blixtkrig besatt Holland, Belgien och även krossat Frankrike och Adolf Hitler var det europeiska fastlandets obestridde herre. Den engelska expeditionskåren hade under några dramatiska majdagar till stora delar lyckats räddas från den fälla vid franska kusten, utanför Dunquerke där man omringats av tyskarna. Detta genom en massiv räddningsinsats av alla tänkbara båtar från krigsfartyg till små fiskebåtar som tagit sig över kanalen från den engelska sydkusten.
Detta i kombination med att Winston Churchill tagit över regeringsmakten i England och dessutom lyckats befästa sin politiska position som premiärminister hade ändå gett demokratins sista utpost i Europa ett visst hopp. Men tyskarna fanns vid den franska kanalkusten och väntade bara på ordern om ”Operation Sjölejon” vilken skulle innebära en invasion av England. Men först måste det engelska flygvapnet och flottan bombas sönder och samman och i början av september hade också Blitzen, tyskarnas massiva flyganfall mot främst engelska städer med London i centrum inletts. Det första anfallet kom som en dagraid den 7 september när huvuddelen avanfallet inriktades mot hamndockorna i Themsen. Bränderna i London efter anfallet var trots stora förberedelser en chock för myndigheterna och inte minst för de utsatta invånarna i dessa stadsdelar. Mellan 30 och 40 gånger större än branden i Barbican 1938, vilket dittills hade varit den största
i London i modern tid.

Den 20 augusti hade Churchill också besökt en flygvapnet, RAF:s flygbaserna i Uxbridge, som låg på vägen till premiärministerns helgbostad, Chequers, och därför blev en lämplig ”rastplats” under denna pendling. Där hade han imponerats av de brittiska jaktflygarnas kvalitet och frenesi och i underhuset senare yttrat den klassiska meningen att: ”Aldrig förr i historien om folkets strider har så många haft så få att
tacka för så mycket.”
Just Churchills många karismatiska tal, vilka ofta sändes i brittiska
radion, BBC, betydde oerhört mycket för allmänhetens moral och möjligheter att stå ut med de umbärande som terrorbombningarna innebar denna mörka höst 1940. Detta insåg snart den brittiska regeringen som dock fasade en del för Churchills personliga säkerhet. Premiärministerns våghalsighet betydde nämligen att han ofta befann sig i direkt fara under bombanfallen.
Att just ett bombanfall mot London skulle kräva stora offer hade britterna fått en försmak av redan under det första världskriget. Då hade staden, i mycket begränsad omfattning, utsatts för bombningar av först luftskepp, så kallade zeppelinare och senare av bombplan. Det mest omfattande i oktober 1917 då London bombades under sex nätter. Detta år fick stadens invånare ta emot 200 ton bomber vilka dödade 857 människor och skadade och lemlästade många fler.
Just londonbornas rädsla och respekt för bomber fanns också sedan irländska nationalister, så kallade fenier, en slags föregångare till IRA:s provisoriska gren, utfört en rad bombdåd i staden med början redan på 1880-talet. Dessutom hade IRA terrorbombat staden flera gånger under åren före det andra världskriget. På 1920-talet hade myndigheterna räknat ut att ett massivt bombanfall mot London under det första dygnet skulle innebära 1 700 döda och följas av 1 275 det andra och sedan 850 nya offer för varje följande dygn.
Under parkerna i bland annat Lincoln’s Inn Fields, Bloomsbury, Russel Square och Woburn Square byggdes också stora kommunala skyddsrum och det största i Finsbury Square, med plats för 12000 personer, är idag ett parkeringshus.

Dessutom fanns en naturlig resurs i tunnebanans system av stationer och tunnlar. Just londonborna som söker skydd undan Blitzen i någon underjordisk station är en klassisk, men något överdriven, bild av situationen hösten 1940. Som högst använde 177 000 personer, det vill säga 5 procent av befolkningen tunnelbanan som skydd under något bombanfall och inte ens hälften av londonborna sökte sig överhuvudtaget till något skyddsrum! Londons transportmyndighet var mest orolig över att en bombträff i Themsen skulle kunna översvämma hela tunnelbanesystemet och byggde därför enorma, vattentäta dörrar vid flodanslutningen mellan Strand och Waterloo-stationen. De resande fick denna bit av linjen använda sig av promenadbron, Hungerford Bridge.
Men även myndigheterna såg under det i Europa oroliga 30-talet till att se om sina underjordiska hus utanför city. Amiralitetetet anlade sitt centrum i Cricklewood i nordvästra delen av staden, flygministeriet valde Harrow ännu längre norrut medan regeringen letade sig till Dollis öster om Wembley. Stället kallades ”Paddock.” Men det finns en viss förvirring gällande vad som verkligen var ”Paddock”. En del forskare menar att det verkliga ”Paddock” var den aldrig färdigbyggda tunnelbanestationen, North End. Denna hade planerats redan i början av seklet och kallades i folkmun, ”The Bull & Bush” efter en pub som fanns några hundra meter från den plats där stationen anlades och var ett vattenhål för tunnelarbetarna. Meningen var att stationen skulle betjäna nya bostadsområden i denna del av Hampstead, men den närbelägna heden bevarades istället och stationen byggdes bara ”nästan klar” och öppnades inte utan lades i malpåse. Någon stationsbyggnad i marknivå byggdes aldrig men en liten vit byggnad, ”för elektricitetsutrustning”, är i verkligheten en nödutgång från plattformarna under jord och den ingång som troligen användes under kriget.

Men det var förstås på många sätt opraktiskt att i en krigssituation tvingas ut från city varför redan i juni 1938 ett mäktigt projekt var på gång mitt i Whitehall. Platsen blev arbetsdepartementets källaren strax intill St James’s Park. Tre meter under markytan byggdes lokaler där regeringen och viss militär lednings- och informations-verksamhet skulle kunna fungera även under de häftigaste bombanfallen. Platsen, oftast benämnd bara som ”George Street” eftersom den låg intill Great George Street, blev den säkraste i hela Whitehall med betongsförstärkningar som skulle klara det mesta. Närheten, 200 meter, till Themsen gjorde också att särskilda översvämningssäkringar fick göras. Chef för projektet var generalmajoren Hastings Ismay och bara en vecka före tyskarnas anfall på Polen 1939 och krigstillståndet mellan Tyskland och England var skyddsrummen klara att börja användas. Därefter brann det elektriska ljuset i de 200 rummen som brukade kallas ”hålet i marken” i sex år ända fram till den 16 augusti 1945.
Varje natt från den 7 september till den 3 november anfölls London av i snitt 200 tyska bombplan och trots Churchills ogillande att befinna sig under jord där han ansåg det vara obekvämt och trångt, hölls dock under denna höst samtliga regeringsmöten under eftermiddagarna där.
”För att komma dit från Downing Street måste man gå genom utrikesministeriets kvadratiska byggnadskomplex och sedan kliva mellan arbetarlag som höll på att gjuta betong för att göra krigsrummen och övriga källarrum bombsäkra”, skriver Churchill vars krigskabinett samlades i det som idag kallas ”The Cabinet Room” och är märkligt orört sedan det brukades. Det fanns egentligen bara ett mera komfortabelt rum i hela krigskällaren, nämligen Churchills sovrum. Här avskydde premiärministern att tillbringa nätterna och gjorde detta bara vid några få tillfällen. De flesta nätterna under Blitzen fanns faktiskt Winston Churchill vid Piccadilly mitt i stan. Där hade järnvägsmyndigheten, Railway Executive Committee redan före kriget byggt ett skyddsrum 22 meter under jord och där sov premiärministern 40 nätter i rad innan han och hustrun Clementine kunde återvända till annexets källarvåning som man sedan använde som sovplats under resten av kriget.
Det var dock från sovrummet i den djupare delen av komplexet, numera turistattraktionen ”Cabinet War Room”, som Churchill vid en handfull tillfällen höll sina radiotal under den mörka hösten. Andra mer viktiga rum i komplexet var snarast kartrummet som användes dagligen under hela kriget och inte minst den lilla märkliga städskrubb som i mitten av 1943 blev en ytterst hemlig men viktig del i krigsföringen. Här installerades nämligen med hjälp av amerikanska telefonbolaget Bell världens första heta linje där Churchill utan risk för avlyssning kunde prata direkt med president Roosevelt i Washington. Men den brittiska delen av utrustningen var så stor att den fick inrymmas under Selfridges varuhus på Oxford Street dit samtalen omkopplades!

Trots att London hösten 1940 var på väg att bombas sönder och samman fortsatte den engelska administrationen att fungera, troligen sporrad inte bara av Churchill utan också av det faktum att Hitler hela tiden tvingades skjuta upp sitt invasionsföretag. För trots, eller snarast på grund av, de intensiva terrorbombningarna fick aldrig tyskarna något herravälde i luften. I desperation valde tyske flygministern Herman Göring att rikta in sig på städerna istället för den strategi som varit inledande, nämligen att slå ut flygplatser och radarstationer. Vilket gjorde att de brittiska flygarna ständigt kunde återkomma i sina Spitfires och Hurricanes.
När kriget i Europa kunde summeras sommaren 1945 förstod man också i siffror vilka umbäranden som staden gjort. Då hade också tyskarnas sista desperata bombattack med raketvapnen, V1 och V2, under 1944 drabbat staden hårt även om antalet civila offer varit betydligt mindre än under Blitzen. 1124 gånger under kriget ljöd flyglarmet, staden utsattes för 101 dagraider av bombplan och 253 på natten. Till detta kom 90 attacker med obemannade raketer.
Totalt dödades cirka 30 000 Londonbor under kriget medan 50 000 ådrog sig svårare skador. I city var 30 procent av byggnaderna förstörda och i hela London totalförstördes 80000 byggnader medan tio gånger så många fick skador av olika slag.
Den 29 september 1940 beordrade plötsligt Churchill att ett regeringssammanträde skulle hållas i det som kallades ”Paddock alltså förmodligen spökstationen i North End, men detta var bara en övning om det skulle visa sig vara omöjligt att stanna i Westminster. Det blev också enda gången som detta alternativa skyddsrum användes av ministrarna. Det brittiska parlamentet fortsatte under hela hösten 1940 att sammanträda mitt i Westminster. Något som naturligtvis hade en stor psykologiskt positiv effekt på vanligt folk. Visserligen fick man många gånger avbryta och ta sig ner i parlamentshusets ganska bräckliga skyddsrum men när en plenisal bombskadades bytte man helt enkelt till en annan och fortsatte sedan mer eller mindre som om inget hade hänt.

Winston Churchill menade också att det var ”parlamentet som segrade” över den tyska bombterrorn:
”Jag tvivlar på att någon diktator hade så mycket verklig makt hos folket som det brittiska krigskabinettet. När vi uttryckte någon önskan ställde sig folkrepresentanterna bakom oss och lydde med glädje. Men inte en enda gång var kritikrätten beskuren. Och kritikerna å sin sida tog så gott som alltid hänsyn till landets intresse. Vi kunde vara stolta över att den parlamentariska demokratin, eller vad man vill kalla det brittiska statsskicket, kan överleva och övervinna alla påfrestningar och prövningar. Inte ens hotet om tillintetgörelse skrämde våra paralamentsledamöter. Men hotet blev lyckligtvis aldrig verklighet.”

King Charles Street går i närheten av det som en gång var det kungliga slottet Whitehall Palace och där Karl I residerade. Kungen som avrättades 1649 efter den engelska revolutionen.

TILLBAKA TILL ETTAN