DEN FÖRSTA SVENSKA RESEHANDBOKEN
London med omgifningar 1911.
Med dussinet flygavgångar dagligen från flera flygplatser i hela Sverige är det minst sagt lätt att nå London. På några få timmar befinner man sig lätt, och oftast bekvämt, i den brusande världsstaden och alla de äventyr som just London bjuder in till. Lämpligen då också med någon av de dussintals reseguider på svenska eller engelska som finns att tillgå.
Annat var det i början av 1900-talet när ett Londonbesök fortfarande var ett äventyr som förunnades väldigt få svenskar. Turism i modern mening fanns knappast och mest handlade det om affärs- eller studieresor samt om exklusiva turistresor för folk med pengar.
Reguljära förbindelser mellan Sverige och England fanns redan från 1800-talets andra hälft men turistguider på svenska till staden dröjde av förklarliga skäl. Efterfrågan var klart begränsad.
När Nordisk Resebureau gav ut sina tre första handböcker med titlarna, ”Berlin med omgifningar,” som kom 1910 och ”Rivieran” och ”London med omgifningar” året därpå, påstod förlaget självt att dessa var de första riktiga handböckerna på svenska över dessa resmål. Och det var troligen helt riktigt, iallafall om vi talar om reseguider i något så när modern form.
Nordisk Resebureau som startats 1899, med kontor i Operahuset i Stockholm, huvudkontor på Palace Hotel i Göteborg och ett kontor på Östra Hamngatan i Malmö hade dessutom vid denna tid en filial i ryska St Petersburg. Man sålde järnvägs- och ångbåtsbiljetter, skötte hotellbokningar, växlade utländska mynt och ordnade vad man kallade”sällskapsresor.”
Med tiden kom också den expanderande byrån att skaffa sig kontor i bland annat Köpenhamn, Paris, New York, London och Örebro!
Med ångare till London
På 164 sidor, inklusive några mycket informativa kartor, och i ett bekvämt reseformat beskriver ”London med omgifningar” allt från resvägar till myntförhållande, försöker lära resenären att orientera sig i London samt tipsar om hotell, restauranger och ger dessutom en ordrik handledning till ”Något af hvad man behöfver veta på en engelsk restaurant.”
”Af typiska engelska soppor rekommenderas äkta sköldpaddssoppa (real turtle), oxsvanssoppa (ox tail) och fårsoppa med gryn (mutton broth). Mulligatony (currysoppa) är en afredd soppa, kryddad med curry, i allmänhet icke omtyckt av främlingar”, förklarar och varnar handboken som också ger vissa praktiska råd för restaurangbesöket: ”Det är sed, att man infinner sig i sällskapsdräkt till middagen på hotellet och de förnämligare restauranterna ute i staden. På de s. k Grill Roms och de enklare restauranterna är det däremot icke brukligt.”
I Sverige, där det ännu skulle dröja ett kvarts sekel innan den arbetande befolkningen ens fick en första lagstadgad semester, var antalet utlandsresenärer som nämnts ännu försvinnande få. Några tusen bilar fanns i hela landet och cykeln var fortfarande det som var uppnåligt för den breda befolkningen. Att i detta läge ens tänka tanken på en londonresa var förstås ytterst få förunnat.
Göteborg, varifrån många Englandsbåtar avgick, hade vid denna tid 167 000 invånare och Stockholm ungefär dubbel så många.
Och London befann sig också i en enorm utveckling under denna tid vilket också resebyråns handbok berättar om: ”Årligen tillkomma 44 kilometer nya gator och 9 000 nya hus och för hvarje dag ökas befolkningen med 120 själar.”
I resehandboken finns också annonser om de mest lämpliga färdvägarna till och från London. I brist på flyg var det fartygsresor som gällde och därmed en betydligt längre restid än idag. Från Göteborg kunde man exempelvis åka med rederiet AB Thules två ångare ”S/S Saga” och ”S/S Thule.” Två för sin tid eleganta ångare som byggts på engelska varv och bägge utrustats med så kallade trippelångmaskiner. När AB Thule senare köptes upp av Svenska Lloyd såldes båtarna till italienska rederier och gick dystra öden till mötes. Bägge torpederades nämligen och sjönk i Medelhavet under andra världskriget.
Ångarna avgick under sommarmånaderna maj till september från Göteborg klockan 10 på lördagskvällen. Detta sedan man inväntat ett postkurirtåg från Stockholm och man var framme i Harwich först på måndagseftermiddagen. Alltså efter cirka 38 timmars jobbig båtfärd. Och då återstod dessutom en och en halv timmes tågfärd till Liverpool Street Station i östra London.
Vintertid fanns två ankringsplatser vid Themsen. Antingen i Tilbury eller ända in till Millwall Docks, där det fanns buss- och droskförbindelse med Londons centrala delar. Vintertid beräknades själva båtresan i snitt ta fyra timmar längre än under de varmare årstiderna.
En båtbiljett tur och retur vid den här tiden kostade runt 75 kronor att jämföra med att en dräng betalades med under tre kronor per dag och en lågavlönad kvinnlig industriarbetare fick 1,60!
Det fanns även andra kommunikationer med London, dock något mer omständiga och den i teorin snabbaste gick via danska Esbjerg. Där tog överfarten till Harwich ”bara” 24 timmar, men då gällde det att först ta sig med morgontåg från Köpenhamn och tvärs över Själland och Jylland. Ett annat alternativ var att åka tåg via Hamburg och ner till holländska Hoek van Holland, Vlissingen eller till och med franska Calais. Även Wilsonlinjens klassiska rutt mellan Göteborg och Hull respektive Grimsby, vilken en gång börjat som en emigrantlinje där resan till England var det första steget för vidare resa, via Liverpool, till Amerika, var ett alternativ. Även från Stockholm kunde man resa till Hull med Sveabolagets ångare som gick via Norrköping.
Hur som helst krävdes före första världskriget faktiskt inget pass till England och rekommenderades i handboken egentligen bara som legitimation om man behövde lösa ut värdeförsändelser, i form av telegraferade pengar från Sverige.
Ingen choklad eller konfekt
Tullreglerna var också ganska annorlunda jämfört med idag vilket handboken förklarar ingående:
”De vanliga reseeffekterna, kläder etc äro tullfria. Däremot måste tull betalas för cigaretter och all spirituosa. Man får dock fritt medtaga omkring 50 st cigaretter; hvad man har därutöfver, får man betala 12 shilling per kilo. Choklad och konfekt får icke tullfritt införas. Engelska böcker som avtryckes konfiskeras. Man bör icke dölja cigarrer eller annat tullpliktigt gods, enär ett sådant förfarande, om det upptäckes, lätt förorsakar stora obehagligheter.”
Till och med dagens höga valutakurs framstår som modest jämfört med de 18, 20 kronor som krävdes för att köpa ett pund år 1911!
Stationerna i handbokens järnvägskartan över London känner vi igen så när som på ett par undantag. Broad Street stängdes 1986 och
inte heller Holborn Viaduct Station, Ludgate Hill Station eller St Pauls Station finns kvar som järnvägsstationer idag.
1904 fanns det över 11000 hästdragna droskor i London, en siffra som deras mekaniska efterföljare inte lyckades överträffa förrän på 1970-talet.
1911 hade de två vanligaste droskorna, de fyrhjuliga med plats på taket för större koffertar samt de öppna eleganta tvåsittsiga Hansoms Cabs, även kompletterats med moderna Motorcabs. ”Taxicabs” är automobildroskor med taxameter och af myndigheterna fastställd tariff, 4 sittplatser och rum för bagage” får vi veta.
En semesterresa till London vid denna tidpunkt krävde förstås också en viss kontakt med anhöriga i Sverige men det här var ju långt före internets intåg. 1910-talets ”internet”, den trådlösa telegrafen fanns förstås och från exempelvis Central Telegraph Office kunde man sända snabba meddelande till Sverige för 3,5 pence per ord medan ett brev vid denna tid kostade 2,5 pence att skicka. Lämpligen från den nyöppnade centralposten vid King Edward Street.
När det gällde förslag till boendet i London uppger sig handboken vara ”fullkomligt opartisk” och det är tydligt att man verkligen försöker rekommendera ett antal hotell och boardinghus i olika prisklasser,
Lyxhotellen Ritz, Savoy och Carlton, där rumspriserna börjar på 7 till 10 shilling finns med, liksom det i sammanhanget”mellanklasshotellen” Hotel Russel nära British Museum och Great Eastern Hotel vid Liverpool Street Station.
Än idag finns det högviktorianska terracottafärgade Hotel Russel, invigt 1898, i bruk och för dagens Londonturister kan det vara spännande att bara ta en titt i foajén där och för någon minut svepas 100 år tillbaka i tiden. Även Great Eastern, som var Sir Terence Conrads första hotell i staden, finns i en modernare upplaga på Liverpool Street Station.
För 1900-talets tidiga Londonturist fanns förstås också billigare alternativ i de så kallade boarding houses:
”Man kan t ex vid Torrington Square erhålla rätt god hel inackordering för omkring 30 shilling per vecka. Rummen lämna dock i de flesta fall rätt mycket öfrigt att önska...”
Handboken, som är klart modern i sin uppläggning, berättar också om närmare 50 olika sevärdheter i London och om ett halvt dussin utflyktsmål inom räckhåll från staden.
Några av platserna kanske vi inte skulle räkna in som ”sevärdheter” idag. Exempelvis är nog knappast Blackwell Tunnel någon publikdragare i sig numera, men 1911 var tunneln bara fyra år gammal och ett under av ingenjörskonst med sina nästan 400 meter under Themsen.
Inte heller utställnings- och kongresshallarna Agricultural hall i Islington, Olympia i Hammersmith eller Earl’s Court drar några större turistskaror idag.
Helt försvunnit har Architectural Museum i Westminster gjort. Muséet som invigdes redan i juli 1869 låg på Tufton Street och hade en ansenlig samling av främst klassiska och renässansskulpturer. När det stängdes på 30-talet flyttades samlingarna till Victoria & Albert Museum. I det annars museeitäta London har det faktiskt därefter inte funnits något renodlat skulpturmuseum!
Borta är också idag Geologiska museet – Museum of Practical Geology – på Jermyn Street nära Piccadilly. Med sitt ursprung redan på 1830-talet och sin lokala placering 1851 var museet en liten pärla och den som idag vill titta efter byggnaden kan leta efter Waterstone’s bokhandel på den aktuella adressen. 1934 stängdes det och samlingarna flyttades till South Kensington-muséerna.
Inte heller Crystal Palace i Sydenham finns kvar. Branden 1936 reducerade detta ”storartade nöjesetablissementet med utställningar af skilda slag” till några stenpelare och en parkanläggning.
Muséerna i Kensington på tillväxt
Skall man gå efter handboken är det riktigt stora turistattraktionerna in 1900-talets tidiga London, National Gallery, Naturhistoriska museet, Parlamentet, British Museum och Towern, vilka alla har detaljerade rumsplaner och guider i handboken. Alltså turistmagneter som håller än idag. Nämnda, men fortfarande ”på tillväxt”, finns också museerna i Kensington och ”Madame Tussaud’s Wax Work Exhibition”.
Nöjesrekommendationerna i vår handbok inskränker sig till ett antal teatrar, vars namn ofta låter välbekanta och ett antal restauranger som det är svårare att känna igen.
Empire på Leicester Square, storslagen balett och i öfrigt absolut förstklassigt program. försvann 1927, Hippodrome, nära Leicester Square, cirkus och varité i förening, är idag nattklubb medan London Pavilion på Piccadilly Circus idag bara är en fasad och Oxford Music Hall på Oxford Street revs 1926. Till detta kan läggas konsertlokalen Queens Hall på Regent Street, Londons vackraste konserthus, som förstördes under andra världskriget.
Så London var redan under förra seklet Europas och även världens huvudstad vilken naturligtvis slog 1911 års svenska turist med häpnad, något som också handboken beskriver: Inga ord kunna skildra den kolossala flod af människor och åkdon af alla slag, som dag och natt pulserar genom Londons hufvudgator. Man måste se City under dagens brådaste timmar eller Piccadilly Circus och Leicester Square en afton vid teaterdags för att få en föreställning därom.
