Kväll efter kväll drar numera stora turistskaror genom East End i London för att vandra i Jack The Rippers fotspår och lägga sina personliga pusselbitar i jakten på den mördare som blivit synonym med tidernas kriminalmysterium. Årligen utkommer också dussintals böcker med nya teorier om vem personen var som den 30 september 1888 satte kniven mot den förmodligen helt oanande Elizabeths strupe och vem han var vet fortfarande ingen – men namnet ger rysningar även hos den som inte har en aning om detaljerna kring de skräckinjagande händelserna i London denna höst.
Lördagsnatten den 30 september 1888 var som sagt blåsig, regnig och mörk i Londons fattigaste stadsdel Whitechapel. Louis Diemschutz, anställd på International Workingmen´s Educational Club, belägen i ett tvåvåningshus på norra delen av Berner Street och med gatunumret 40, var med häst och vagn på väg hem från dagens arbetsresa. Diemschutz drygade nämligen ut sin servitörsanställning på klubben genom att sälja billiga krims krams-smycken på marknader, gator och torg. Det hade blivit sent den här lördagskvällen eftersom Diemschutz tillbringat dagen vid Westow Hill-marknaden så långt borta som vid Crystal Palace i Sydenham söder om Themsen.
International Workingmen’s Educational Club var en judisk klubb, men inte särskilt väl ansedd av mer ortodoxa judar i London. Klubbens klientel bestod nämligen främst av judiska immigranter. Gemensamt för många av dessa var att man var radikaler, anarkister och intellektuella. I byggnaden trycktes också den radikala tidskriften som på jiddish kallades ”Der Arbeter Fraint” eller på engelska ”The Worker’s Friend”.

Klockan var ett denna lördagsnatt, det hade Louis Diemschutz sett på uret hos en av tobakshandlarna nere på Commercial Street som han just passerat. Trött, blöt och lite uttråkad ville Diemschutz så snabbt som möjligt lasta av det resterande lagret från den lilla ponnydragna vagnen och komma i säng. Tillsammans med sin hustru hade Louis också ett bostadsrum på nedre botten i klubbens fastighet. När ekipaget svängde in vid den lilla vagnverkstaden, Dutfields Yard, strax intill klubben, drog plötsligt hela ekipaget åt vänster och den lilla ponnyn vägrade helt enkelt att gå vidare. Det var kolmörkt i gränden men Louis Diemschutz tyckte sig se något på marken och petade mot detta med sin långa piska. Det hela kändes som ett klädbylte, men kunde också vara en kvinnokropp – medvetslös eller möjligen asberusad! Mörkret var dock så kompakt att han lite uppskärrad rusade in på klubben, berättade i förbigående för hustrun som stod i korridoren vad som hänt och fick med sig en ljusstake och några av de manliga klubbesökarna ut på gatan. I det matta ljusskenet såg sällskapet blod på marken jämte kroppen och Diemschutz rusade nerför gatan i jakten på en patrullerande polis. Efter visst letande och skrikande kom man tillbaka till gränden och kunde konstatera att kvinnan som låg nästan fridfullt på gatan hade fått halsen avskuren. ”Jack the Ripper” hade slagit till för tredje gången och offret var denna gång svenskan, Elisabeth Gustafsdotter sedan många år känd i trakten under namnet Elizabeth Stride!

Det som kom att kallas ”höstterrorn i Whitechapel” hade börjat redan månaden före när en annan av gatans lägsta och mest nedgångna kvinnor, 43-åriga Mary Ann ”Polly” Nicholls, hittats mördad och uppskuren i Buck´s Row, halvannan kilometer från var Stride nu slutat sitt liv. ”Polly” Nicholls hade den 30 augusti detta år inte kunnat betala de fyra pennies som värden krävde för en sjaskig övernattingsbädd på Thrawl Street-härbärget. När fredagen övergått i lördagen den 31 augusti lämnade hon puben, The Frying Pan, på Brick Lane. En byggnad som finns kvar än idag och med namnet skrivet i reliefskrift högt uppe vid takåsen på husets hörna. Syftet för den prostituerade ”Polly” var att hitta ytterligare en kund för att kunna betala för övernattningen på härbärget ”The White House” på Flower and Dean Street. Tjugo i fyra på morgonen hittades istället ”Polly” mördad, uppskuren och stympad i Buck’s Row.
Mord och dråp var inte helt ovanliga i East End men ofta då i samband med fylleuppgörelser och antalet ouppklarade svåra våldsbrott förvånadsvärt få.
Bucks Row heter idag Durward Street och är under förra seklet ombyggt till oigenkännlighet. Det gamla Essex Wharf finns fortfarande kvar, men på den motsatta sidan av gatan där Nicholls hittades är allting förändrat.
Det var dock först när mördaren slog till bara en vecka senare som paniken i East End, påeldad och av dåtidens allt populärare skandaltidningar i London, började få någon större omfattning.

47-åriga Annie Chapman sålde tändstickor och blommor på gatorna i Whitechapel, men främst var denna alkoholiserade kvinna prostituerad. Så sent som klockan fem på morgonen, den 8 september sågs hon på puben, Ten Bells, för att bara någon timme senare hittas uppskuren och mördad inne på gården tillhörande 29 Hanbury Street. Ten Bells, i hörnet av Commercial Street och Church Street, är en märklig pub som knappast någon nutida Jack The Ripper-rundvandring i East End missar. Faktum är att interiören visserligen är något förändrad i tidens tecken men såväl interiör som exteriör är iallafall renoverad på ett sätt som för tankarna till Jack The Rippers dagar och dessutom har här funnits en pub med detta namn sedan mitten av 1700-talet. Inne i puben finns också en vacker tavla ”Spitafields in the old days” som minner om svunna tider. Och med det rivningsraseri och de förändringar som Londons East End genomgått under 100 år är Ten Bells ändå ett fast landmärke i den ”eviga mördarjakten.” 1976 bytte också den dåvarande ägaren på puben till ”Jack The Ripper” för att öka turistströmmarna men detta var på 70-talet och radikala kvinnorganisationer rasade mot exploateringen med följd att namnet Ten Bells kom tillbaka 1988, exakt ett sekel efter de dramatiska händelserna.
Det var alltså på Ten Bells som Annie Chapman sågs den sista kvällen i livet. Hanbury Street finns också kvar, men husraden med nummer 29 där Annie Chapman mötte Jack The Ripper är borta och istället finns ett gammalt bryggeri på denna plats.
Den 27 september, alltså bara ett par dagar före mordet på Elizabeth Stride, fick nyhetsbyrån, Central News Agency ett postkort samt ett brev undertecknat med orden ”Högaktningsfullt Jack The Ripper.” I dessa berättades detaljerat om de begågna morden och att det här bara var början.
Polisen var övertygade om äktheten och gjorde faksimiler av korrespondensen i förhoppning att någon skulle känna igen handstilen. Problemet var bara att från denna dag överöstes sedan nyhetsbyråerna, polisen, privatpersoner och myndigheterna med brev och kort från personer med olika handstilar vilka alla uppgav sig vara ”Jack The Ripper.” Och namnet var därmed inmurat i kriminalhistorien på ett sätt som ingen kunde ana!

Paniken i East End var nu uppiskad till en nivå som gjorde att myndigheterna tvingades agera och dessutom gjorde det på ett för tiden och platsen ovanligt kraftfullt sätt! Polisen förstärkte bevakningen och skickade in civilklädda detektiver i Whitechapel. Medborgargarden bildades och stämningen var upprörd och stundtals hysterisk.
Men mot det grundläggande problemet, fattigdom och svält, fanns inte mycket att göra. Hela East End, med sina närmare miljonen invånare, var för många, vuxna och barn, en mardrömslik helvetesplats och bara på Whitechapels begränsade yta bodde en tiondel av dessa. 11 000 av East Ends befolkning hade sina ”bostäder” direkt på gatan, 100 000 betecknades som ”mycket fattiga” och för 12 000 kvinnor var mer eller mindre regelbunden prostitution den enda möjligheten att klara livhanken. Naturligtvis var brottsligheten – förvånadsvärt dock inte mord och dråp - i ett sådant samhälle skyhög och det hela blev inte bättre av att ginet flödade på de många pubarna.
”Bli full för en penny och stupfull för två” var det allmänna PR-uttrycket i East End och många fattiga valde att lägga sina få sista slantar på ett rus för att komma ifrån den i bästa fall trista vardagen. Detta betydde i sin tur att man sedan inte kunde betala de få pennies som en säng i ett enkelt natthärbärge kostade. Eller den ännu mindre slant som betalades i de sovsalar där bara ett rep spändes upp genom salen och de hemlösa stående och hängande mot repet sedan försöka få några timmars slummer.
Mitt i denna kaotiska verklighet fanns, sedan 22 år tillbaka, Elizabeth Stride, även kallad ”Long Liz” och känd för att trots sin svenska bakgrund tala engelska utan brytning. Hennes barndom hemma i Stora Tumlehed i Torslanda förefaller ha varit ganska lycklig. Hon gick i folkskola, konfirmerades och flyttade som 16-åring till Carl Johans församling i Göteborg. Barndomshemmet i Stora Tumlehed, där Elisabeth bodde med föräldrarna Gustaf Ericsson och hans hustru Beata samt en rad syskon finns otroligt nog fortfarande kvar bland stenhällarna inte långt från havet. I Göteborg arbetade Elisabeth som piga hos Lars-Fredrik Olofsson och dennes hustru Johanna. Paret hade sex barn. I februari 1864 lämnade hon av någon okänd anledning den anställningen och bosatte sig i domkyrkoförsamlingen i centrala Göteborg. Ungefär här verkade det börja gå snett på allvar för Elisabeth från Torslanda. 1865 födde hon ett dödfött barn med en som det hette i kyrkoböckerna ”okänd fader.” Hon var redan då prostituerad, bosatt på Pilgatan och beskrevs i Göteborgspolisens register som en kvinna ”med blå ögon, brunt hår, rak näsa, oval ansiktsform och smärt kroppsbyggnad.”
Just detta faktum att Elisabeth Gustafsdotter var en vacker kvinna får vi flera vittnesmål om genom hela hennes liv. Inte bara det enda kända fotografiet av henne, tagit på bårhuset vittnar om en svunnen skönhet, även polisinspektören Walter Dew som var involverad i jakten på uppskäraren, vittnade om den saken genom att förklara att hennes ”ansikte bar spår av skönhet och att det måste ha funnits en tid när hon varit stolt över sitt svarta, lockiga hår.”

I februari 1866 fick den prostituerade Elisabeth vad som verkade vara en ny chans i livet, men som i förlängningen skulle föra henne i Jack The Rippers väg. På något sätt fick hon ihop lite pengar, tog steget bort från vanära och elände i Göteborg och flyttade till London där den första platsen blev hos en familj bosatt vid Hyde Park. Alltså en bättre del av dåtidens London. Under sommaren det här året, den 10 juli, finns hon också registrerad hos den svenska kyrkan i London. Tre år senare var hon gift med timmermannen John Thomas Stride. Men äktenskapet blev inte lyckligt och paret flyttade från varandra. 1884 avled också hennes man.
Det berättas att Elizabeth, snart med engelsk stavning av sitt förnamn, ofta pratade om att hon och hennes man skulle ha arbetat på fartyget ”Princess Alice” som under dramatiska omständigheter sjönk i Themsen i september 1878. Utflyktsbåten ”Princess Alice” kolliderade då med fraktfartyget ”Bywell Castle” i den olycka som var den riktigt stora Themsen-katastrofen under 1800-talet. 632 människor omkom och många av dessa lades ut för identifiering i Woolwich stadshus, inte långt från olycksplatsen.
Elizabeth brukade beklaga sig över att hennes man och två, ibland flera(!), barn var bland de omkomna. Själv skulle hon ha arbetat som servitris ombord på passagerarfartyget vilket ägdes av London Steamboat Company. Det faktum att hon senare i livet saknade flera tänder i munnen brukade hon förklara med att hon fick dessa utsparkade då hon kämpade för en plats i livbåtarna. Men det här är en historia som sentida forskare är mycket skeptiska till. Inga som helst uppgifter finns nämligen i några offentliga handlingar, register eller tidningar i samband med olyckan vilka talar för att Elizabeth överhuvudtaget skulle varit inblandad. Hon hade inga barn i England, hennes man dog inte i olyckan, hon var inte anställd av ångbåtsbolaget...
Och det kanske det mest graverande för trovärdigheten var att Elizabeth aldrig ens sökte någon ekonomisk ersättning, vilken annars utgick till överlevande och anförvanter från ”Princess Alice-olyckan.” Knappast troligt att en fattig kvinna skulle avstått från denna möjlighet!
Henne man Thomas Stride, som alltså inte omkommit på Themsen, avled dock 1884 av en hjärtattack och från året därpå levde hon tillsammans med Michael Kidney i ett stormigt och rusigt förhållande. Året före mordet hade hon anmält Kidney för misshandel, men inte dykt upp när rättegången väl skulle hållas.

Det finns flera ripperologer, som forskare kring Whitechapel-morden kallas, vilka anser att Stride inte alls föll offer för massmördaren utan istället dödades av just Michael Kidney. För detta talar också att hon visserligen fick halsen avskuren, men inte blev strypt, uppskuren eller skändad som de andra Ripper-offren. När Elizabeth mördades hade hon varit försvunnen från deras gemnsamma bostad på 33 Dorset Street i fem dagar och bodde alltså i härbärget på Flower och Dean Street, men hennes sju år yngre man hade inte ens brytt sig om att oroa sig. Men så var också deras samboförhållande, liksom mängder med andra i dåtidens East End, förmodligen en oavbruten orgie av våld och fylla?
Det finns också vittnesuppgifter om att Elizabeth skulle blivit angripen av en man redan tidigare på mordkvällen, en man med ett signalement som knappast överensstämmer med det vanligaste av Jack The Ripper. Elizabeth sågs för övrigt med flera olika män under lördagskvällen den 29 september innan hon i sina, som det beskrevs, ”svarta och gammalmodiga kläder” hittades mördad innanför porten på 40 Berner Street. Eller Henriques Street som den alltså kallas idag och infarten till gården där hon hittades kan fortfarande ses. Där finns idag en skola och dess skolgård ligger där den judiska klubben en gång fanns.
En kuslig detalj kring mordet på Elizabeth är att Louis Diemschutz förmodligen kom in i passagen och överraskade mördaren. Troligen fanns alltså Jack The Ripper, eller vem som nu var Elizabeths mördare, kvar på brottsplatsen bara några meter från Diemschutz och passade på att smita ut ur gränden när vittnet rusade in på klubben efter hjälp.
Bara 45 minuter senare denna kväll skakades East End av ett andra mord vilket utan tvivel var ”Jack The Rippers” verk. Något som vissa forskare anser skulle vara ”beviset” för att när mördaren misslyckats med att lemlästa Elizabeth Stride begav han sig ut efter ännu ett offer.
Torget Mitre Square finns fortfarande kvar, även om ”kulisserna” har förändrats, och denna lilla yta patrullerades hösten 1888 av en polisman var 15:e minut! Trots detta lyckades Jack The Ripper, frustrerad och helt mordgalen, lura in Catharine Eddowes på torget. Hon var en 46-årig prostituerad som egentligen inte skulle kunnat bli ett offret för mördaren. Samma kväll hade hon nämligen finkats för fylleri av polisen, men släppts klocka ett på natten, ungefär när Stride mördades. Förmodligen träffade hon alltså strax därefter på galningen och hittades tre kvart senare uppskuren i ett hörn av Mitre Square. Endast delar av gatstensbeläggningen på dagens Mitre Square är genuin från 1880-talet. I den södra delen av torget, intill en skola och vid några planteringar och bänkar, finns ”The Ripper Place” vilken skall vara den exakta platsen för mordet.
Samma morgon fann man också ett meddelande skrivet på en port i Goulston Street. En gata som idag är mest känd av många Londonturister för sin trevliga söndagsmarknad – Petticoat Lane. Tillsammans med Eddowes blodbestänkta förkläde, vilket kastats in i porten, hittades ett svårtolkat meddelande skrivet med en kritstump: ”The Juwes are the men that will not be blamed for nothing,” (ung sv: ”Judarna är människor som inte skylls för ingenting.”)
Ett märkligt meddelande som tolkats och ständigt försöker tolkas av forskarna. Det finns också andra versioner av vad som egentligen stod på dörren, men innan något fotografi hade hunnit tas av denna förmodligen viktiga ledtråd hade polisen själva strukit bort meddelandet! Troligen i rädsla för att ett meddelande med denna innebörd, satt i samband den pågående mordvågen, skulle kunna utlösa antijudiska upplopp i East End. Något som inte var ovanligt vid denna tid.
Scotland Yard var ändå övertygat om att det var ”Jack The Ripper” som skrivit meddelandet . I över 100 år har det sedan diskuterats om detta verkligen var fallet och om ”Jack The Ripper” på detta sätt ville rikta falska misstankar, bekänna eller kanske bara vara lustig?

Elizabeth Strides likbesiktning hölls i Vesty Hall på Cable Street och där fanns som vittne åtminstone ytterligare en svensk, klockaren Sven Olsson från Svenska kyrkan vid Prince’s Square. Olsson hade kommit till London 1871 och alltså känt Stride i hela 17 år. På sommaren 1888 hade han gett Elizabeth en liten psalmbok och han kunde berätta att hon då och då besökte församlingens läsrum för att läsa svenska tidningar.
Förmodligen var Sven Olsson också med när hon begrovs några dagar senare. Olsson flyttade i slutet av 1890-talet hem till Sverige och Osby i norra Skåne och talade under resten av sitt liv ogärna om händelserna i Whitechapel eller ”Jack The Ripper.” I den svenska församlingens kyrkobok finns förövrigt också den första kända anteckningen om Jack The Ripper. Det var den noggranne kyrkoherden Johannes Palmér som under datumen den 30 september skrev: ”På morgonen klockan 1 mördades Elizabeth Gustafsdotter Stride på Berner Street. Hon hade ofta erhållit hjälp av kyrkan. (Mördad av Jack The Ripper?)” Elizabeth Stride begravdes vid den svenska kyrkogården på East London Cementary i Palistow. Gravnumret är 15509, ruta 37 och en namnplatta finns numera vid graven.
East End var efter dubbelmordet den 29 september fullständigt i uppror. Misslyckade arresteringar gjordes nästan dagligen och en rad mer eller mindre märkliga förslag för att få fast mördaren framlades. Alltifrån att poliser utklädda till prostituerade skulle bevaka gatorna till att man skulle använda sig av blodhundar för att spåra gärningsmannen. Ett försök med hundar gjordes också, men det visade sig att dessa inte klarade att spåra genom den överbefolkade staden. Och trots att alla nu var på sin vakt, skulle Jack The Ripper ändå lyckas slå till en sista(?) gång. Och det på sitt mest fruktansvärda sätt!
Medan de tidigare prostituerade dödats på gatan under knappa tidsmarginaler lyckades han den 9 november lura med sig det yngsta, och mest tilldragande, av offren, 25-åriga Mary Jane Kelly till hennes bostad, på bakgården Millers Court vid Dorset Street. I lugn och ro kunde han där lemlästa och till oigenkännlighet fullständigt skära sönder den stackars kvinnan. Dessutom kunde han obemärkt lämna den ganska tättbefolkade gården. Graden av hans vansinne var nu över det uthärdliga och bland annat återfanns aldrig Kellys hjärta i det helt blodbestänkta rummet. Under natten hörde också två grannar till Kelly rop om ”Mord” från rummet, men man brydde sig inte. Våld och kvinnomisshandel var alltför vanlig i dessa delar av staden.
Mary Jane Kelly hittades på morgonen den 9 november av en man som kom för att inkassera hyran och tittade in genom fönstret när dörren visade sig låst inifrån och nyckeln borta!
Millers Court, vid Dorset Street, finns inte längre utan ett stort huskomplex med flervåningsgarage och någon affär upptar numera platsen.
Samma morgon som Kelly mördades avgick också chefen för Metropolitan-polisen, Sir Charles Warren. Inte på grund av Kelly–mordet utan efter den långvariga kritik som hans poliskår utsatts för på grund av de tidigare Ripper-morden.
Detta var dock kulmen på höstterrorn i Whitechapel och trots att en handfull mord, vilka ibland förknippats med Jack The Ripper, utfördes under det närmaste året är man ganska säker på att irländskan Kelly blev det sista ”uppskäraroffret.”

Vad som hände med Jack The Ripper är okänt. Hamnade han på ett sinnesjukhus, tog han livet av sig eller försvann han möjligen till USA? Teorierna är oändliga, liksom antalet misstänkta. Dessa har från 1888 och genom åren sträckt sig från fattiga slaktare i East End, via mordoffrens familjemedlemmar och fram till dåtidens kungligheter. Varje år utkommer också en halvt dussin nya Ripper-böcker. Det finns speciella Ripper-sällskap och i England ges ett par tidningar ut som handlar om allt kring morden i Whitechapel. Det finns också speciella hemsidor på internet om fallet. Intresset kring Jack The Ripper har faktiskt också ökat kraftigt från 1960-talet och framåt, allt medan East End i London förändrats och miljön blivit allt mer olik 1880-talets.
Om ni letar er till East End för en egen rundvandring så leta i alla fall upp den lilla Artillery Lane, nära Liverpool Street Station, där känns det viktorianska 1880-talet fortfarande autentiskt och man kan i skymningen lätt känna en rysning när man tänker på att här vandrade förmodligen en gång Elizabeth Strides och hennes mördare.

Berner Street, som på Elizabeth Strides tid var en återvändsgata söderut från Commercial Road fick troligen sitt namn efter Charles Berner, en förtroendevald i församlingen St George’s-in-the-East, där bland annat den svenska kyrkan låg. Berner Street återfinns för första gången på en karta från 1807.

Tillbaka till Ettan